Jag blev bara galet sugen på att skriva lite såhär inför allmänheten just nu. Kanske för att det är något ni behöver läsa. Iaf de som känner mig. De som älskat, hatat och kanske bara sett mig. Jag skriver för er just nu.
Jag heter iaf Elin, born and raised i Skellefteå-stad. Jag hatar Skellefteå, fast ibland kommer det stunder då jag önskar att jag vore förälskad i den. Den är som vackrast då himlen visar upp sina mest feminina sidor. Rosa och Lila i alla dess underbara nyanser. Då himlen speglar sig mot sjöar man kör förbi, det är just då jag vill vara förälskad.
Jag har världens bästa vänner. En del jag knappt träffar och en del jag träffar nästan dagligen. Dom är precis lika fantastiska allihopa. De har sina skavanker och de har sina egenskaper jag fullkomligt älskar. En del får mig att skratta tills min mage gör ont, andra lyssnar och bryr sig då jag har något på hjärtat. Dem är alla olika och det är just därför jag älskar dem.
Jag jobbar som personlig assistent. Ibland hatar jag mitt arbete så till den grad att jag önskar att jag aldrig fått det. Ibland älskar jag det så mycket att jag får ångest över att jag en dag kommer att sluta. Personerna jag möter inom mitt arbete har gett mig en så otrolig styrka och självsäkerhet. Vissa har fått mig att förstå hur bra jag är och andra har fått mig att förstå vad jag är dålig på.
Jag bor hemma hos mor & far i en källare. Jag kallar det 'min lägenhet'. Då pappa skriker eller brorsan spelar alldeles för hög musik låser jag mina dörrar och försvinner. Det är då jag kan börja andas igen. Jag har en egen dusch jag kan ta alldeles för långa duschar i och en toalett som kan lukta pyton hur mycket jag vill.
Jag älskar mitt hem och min frihet här. Den kan dock inte jämföras med hur jag känner mig utanför mitt hem. I våran (mest min) Audi, ute på vägar jag så väl känner igen. Ute med mina vänner på busiga upptåg eller knasiga äventyr. Ute på resande fot, i andra län och i andra städer. Det är just på resande fot jag känner mig som mest hemma. Det låter säkert konstigt men det är då mitt hjärta slår som hårdast.
Jag är singel sen några månader tillbaka. Före det förhållandet hade jag varit singel i 19 år. Visst älskar jag tryggheten med att vakna upp bredvid någon, men jag vet även hur bra jag har det själv. Jag har därför inte tänkt ge mitt hjärta till någon innan jag verkligen känner att det är rätt. Kärlek är komplicerat och ibland gör det jävligt ont.
Min livs största kärlek är Dalarna. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men jag känner mig hemma där. Det är därför min största dröm att en vacker dag få ta mitt pick och pack dit. För att sedan bygga upp ett nytt liv, ett liv då jag bestämmer. Inte ett då man varje dag möter någon som vet ens namn och vet vad man har gjort.
Det är nog därför jag hatar Skellefteå... Skellefteå känner ju mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar